Kom nyss hem efter en intensivt springande med ärenden hit och dit, man får ju nästan aldrig tag i den personen man vill få tag på. Lite småjobbigt måste jag säga..Men nu har jag lämnat in papprena jag ville ha inlämnat, så det är skönt..

Hade samtalsmöte vid 10 idag, det blev lite känsligare än vad jag hade trott. Jag sa lite saker till henne jag hade möte med, hon blev genast orolig över mina ´´svarta tankar´´ jag haft och har.. Som kanske många i min omgivning inte vet, speciellt inte min familj att jag har mått dåligt inombords sen jag var iallafall 6 år. Det började när min pappa dog i hjärtattack när jag var 6 år, sen har jag aldrig blivit riktigt bra, jag menar den enda manliga förebilden jag hade bara försvann ur mitt liv som ingenting. Bara vakna upp och höra att Momo din pappa avled tidigare idag, hur fan kunde det vara sant, min förebild, min pappa som var allt jag såg upp till. Jag är fortfarande arg på honom, hur fan kunde han bara lämna mig så där, utan att ens säga hejdå, jag har förlåtit honom men kommer aldrig att glömma det. Det gör ont bara att skriva om det nu, men jag måste få ut mina känslor nu.. Men som sagt det har förföljt mig hela mitt liv. Och det som har varit är att jag har haft självmordstankar sen några år tillbaka, vissa dagar e dom starka tankar och vissa dagar lite lättare. Jag hade det för dryga 3 veckor sen, då var dom riktigt starka. Det enda som stoppade mig var min lilla Leah. Folk i mitt liv undrar då hur jag kan ha dom här tankarna eftersom jag går runt med leende iallafall, men det är utåt, för inåt är det helt svart. Jag känner bara vad är meningen med livet? Jo det är min dotter och min familj. Men vad betyder livet för mig när jag mår så dåligt som jag gör, då är det inte mycket jag kan komma fram till. Har fått så mycket hjälp, men ingenting hjälper mitt svarta själ som jag har. När allt, precis allt går emot en då är det inte så kul längre, när man känner sig så jävla misslyckad, att vissa folk dömer en och säger att man inte är värd nåt i livet, ja då vill man gärna inte leva mer. Men jag kommer fortsätta kämpa tills jag inte orkar mer, för det jag kämpar för är bara för Leahs skull, för hur mycket jag än hatar detta liv så vill jag att hon ska ha sin pappa kvar, vill inte försvinna bara utan att säga hejdå. Vill inte vara anledningen till hennes sorg för att hennes pappa inte ville leva mer och tagit sitt liv, för jag är den ände förälder hon har kvar, och att inte finnas i hennes liv skulle göra mer skada. Det är vad jag  tror och försöker intala mig själv.. Så för hennes skull hoppas jag att jag har den här ´´spärren´´
För hur jag än mår så har jag ett stort ansvar, och vara den förebilden som hon är värd. För hon är VÄRD allt i detta liv.

Ouff detta inlägg va jobbigt att skriva, inte många som vet om detta och definitivt inte min familj. Men nu är det sagt iallafall och hoppas på att inte folk, vänner och familj dömer en nu..

Nu ska jag ringa några samtal och sen träffa familjen och sen gå ut på middag med dom, ska bli skönt och kul att träffa de. Ha en bra dag allihopa!!


Peace out