Tänkte lägga ut texten från när vi va med i Amelia reportaget jag och L..  Läs och kommentera sen, tack:)

Dagen efter förlossningen lämnades han ensam med sin dotter. Att han verkligen var pappan visste han först två veckor senare. Men så länge orkade inte faderskänslorna vänta. Redan innan var duon Momo och Leah ett säkert faktum.

– Jag fick ju ut det bästa av det så jag kan inte säga att det var ett misstag. Men det är synd om Leah som inte får ha sin mamma.

Så sammanfattar Momo, 24, sin första, riktiga relation. Egentligen heter han Mohammad men har ända sedan barnsben alltid tilltalats med sitt smeknamn. Tills för något år sedan var Momo det enda han kallades.

– Papi var hennes första ord. I dag kallar hon mig pappa, säger Momo.

Han skiner upp i ansiktet när han berättar om dottern Leah, 2. Så där som föräldrar vanligtvis gör när de får prata om sina barn. Men Momos första tid som pappa var allt annat än vanlig. Redan dygnet efter förlossningen blev han ensamstående förälder – utan att vara säker på att barnet var hans.

Allting hade startat med en flirt på internet. Boendes långt ifrån varandra umgicks Momo och dotterns mamma på nätet i ett halvår innan de började träffas i verkligheten.

– Första gången vi sågs, kändes det som om vi hade känt varandra hur länge som helst. Vi hade redan hunnit öppna oss för varandra, berättar Momo.

Kvinnan var kärleken han hade letat efter.

– Jag hade träffat tjejer förut men aldrig någon jag som jag hade velat bli tillsammans med. Jag är en sån som vill ju känna något och inte vara ihop bara för sakens skull.

Men de redan blottade korten ledde också till bråk.

– Vi höll aldrig tillbaka några känslor och tjafsade om småsaker. Men ingen av oss ville avsluta förhållandet. Vi ville vara tillsammans.

Momo började snart spendera längre perioder hemma hos kvinnan.

– Egentligen stod jag inte ut med resandet, men hon ville inte besöka mig, trots att jag tjatade. Min familj fick aldrig träffa henne.

Med tiden framkom det att kvinnan hade en del personliga problem, som delvis berodde på hennes tidigare relationer. Hennes depressioner och socialfobi skrämde henne från att åka tåg.

– Jag upplevde att hon hade stora problem med sig själv och var otroligt osäker. Men jag tyckte om henne så det spelade ingen roll.

Två månader in i relationen tog kvinnan fram en bok om graviditet.

– Jag fattade inte först men sedan fick jag panik. Hon berättade att hon antagligen var gravid.

Men kvinnan var inte säker på om hon orkade med att bli mamma. Hon visste inte om hon skulle klara av att ta hand om ett barn med tanke på hur hon mådde.

Momo själv såg abort som deras enda utväg, då de nyss hade träffats. Samtidigt var han rädd för att berätta för sin familj, som han i andra fall stod mycket nära.

– I Iran gifter man sig och ser till att ha ett jobb innan man skaffar barn. Min mamma och mina systrar ville helst också att jag skulle träffa en utländsk flicka.

Efter några veckor började den gravida kvinnan att vackla. Hon gick i funderingar om att behålla barnet, men sa att Momo inte behövde vara med om han inte ville.

– Jag var rädd men bestämde mig för att stå vid hennes sida. Vi var ju ändå två om det och jag tänkte på barnet. Min pappa dog när jag var sex år och jag hade upplevt hans död som ett svek. Jag ville ge mitt barn det jag aldrig hade fått.

Stora delar av hans familj tog nyheten om graviditeten precis så negativt som han hade anat.

– Det var ju korkat att inte skydda sig, men gjort var gjort och jag ville ta mitt ansvar, även om de var emot det.

Men Momo hann aldrig flytta permanent till kvinnan. Hans kriminalitet i ungdomsåren kom att ligga till grund för en olösbar konflikt.

– Jag hade berättat att jag sysslat med droger och hon var rädd att det skulle påverka hennes liv negativt. Då förstod jag att vi inte kunde leva tillsammans. Det bara gick inte.

Fem månader innan förlossningen tog förhållandet slut. Men Momo kunde inte släppa tankarna om att bli pappa.

– Att få barn var det enda jag tänkte på och de positiva känslorna hade växt sig allt starkare.

För den gravida kvinnan kändes det precis tvärtom. Hon hade börjat få medicinera mot sina depressioner och planerade för en bortadoption i samband med barnets födsel. Momo kom överens med henne om att han skulle ta hand om barnet ensam. Då kom nästa chock. Kvinnan var inte helt säker på att det var hans.

– Hon hade inte vågat berätta det tidigare. Mina känslor var dubbla. Jag ville strunta i allt men samtidigt kunde det ju vara mitt barn.

Via familjerätten anordnades ett faderskapstest. Resultatet skulle ges inom två veckor efter nedkomsten. Momo beslutade sig för att stå fast vid sitt beslut och ta hand om barnet, om det hans.

Några månader senare låg kvinnan med krystvärkar i en förlossningssal. Momo stod mest som paralyserad och försökte att inte vara i vägen. Men när den lilla flickan kom ut byttes stelheten mot fascination. Kikandes över barnmorskans axel iakttog han hur flickebarnet bäddades in i en sjukhusfilt.

– Jag kunde inte sluta titta på henne. Kunde inte förstå att hon kanske var min. Att jag skulle ha gjort henne. Jag fick henne i famnen och fick höra att hon var lik mig. Men jag vågade inte känna lycka för jag visste inte om hon var min.

En knapp vecka senare hade faderskänslorna tagit över förståndet. Då hade han förälskat sig så mycket i barnet att han inte ville lämna henne ifrån sig. Om han inte var hennes biologiska far så skulle han adoptera henne.

– Det spelade ingen roll vem som var pappan på pappret. Jag kände att hon var mitt barn. Hon skulle bli min dotter vad som än hände.

Några dagar senare ringde det på hans telefon.

– "Hej Momo. Resultatet har kommit. Det är du som är pappan". Jag ställde mig upp och snurrade runt i rummet med familjerättskvinnan kvar i luren. Jag hade ett leende upp hit, berättar Momo och lyfter handen ovan sitt huvud.

Dotterns mamma lämnade sjukhuset dagen efter förlossningen. De gångna månaderna med den psykiska inställningen att barnet skulle lämnas bort, hindrade henne från att ta dottern till sig. Hon återvände till sjukhuset fyra gånger innan det var dags för pappan och barnet att fara hem till Göteborg.

– Jag trodde nog aldrig i mitt innersta att hon skulle lämna sitt barn. Hon klappade Leah på kinden och sa att jag skulle ta hand om henne. Sedan kramades vi och sa hejdå.

Momo och dottern flyttade in på ett hem för nyblivna föräldrar, där han kunde få hjälp den första tiden.

– Jag höll mig mest inomhus, för jag kände mig uttittad när jag gick ut med barnvagnen och var rädd att hon skulle börja skrika. Vissa nätter när hon inte ville sova funderade jag på vad jag hade gett mig in på.

I sinnet kände han sig låg. Han trivdes inte på hemmet och bråkade ofta via telefon med dotterns mamma, som han förgäves försökte få dit.

– Jag visste att hon inte mådde bra men jag kunde ändå inte förstå hur hon kunde göra så mot sitt barn. Jag avskydde henne. Hatade henne så att det var äckligt.

Men tidsperioden innehöll också ljusa stunder. Vissa nätter spenderade Momo med dottern hemma hos sin mamma, som också besökte hemmet några gånger i veckan.

– Första gången var mamma väldigt nervös. När hon såg mig och Leah, skakade hon på huvudet och log, precis som om hon tänkte "vad har du nu gjort". Men sen ville hon ta upp henne i famnen direkt. Det kändes väldigt skönt att mamma var på min sida.

Efter fyra månader började Momo släppa sina mörkare tankar och bestämde sig för att släppa sin forna förälskelse för alltid.

– Personalen på hemmet fick mig att tro på mig själv. Jag insåg att jag inte kunde sitta och dra mig i håret längre. Hade hennes mamma inte kommit ännu så skulle hon troligtvis aldrig komma.

 

Ett drygt år senare bor Momo och Leah i en hyrestvåa i centrala Göteborg. Bollarna yr i luften till ljudet av kiknande skratt, när tvååringen får bestämma vad de ska leka.

– Kasta boll är hennes favoritlek. Hon kan hålla på hur länge som helst. Jag brukar tröttna efter en halvtimme, säger Momo och skrattar.

Men livet som småbarnsförälder är inte alltid lika roligt. Som många tvååringar är Leah i trotsåldern och vill gärna bestämma själv. Och i förkylningstider blir det många sömnlösa nätter med otröstligt barnskrik.

– Det är klart att man känner att man inte orkar med ibland. Men det räcker med en puss eller ett leende från henne och jag har glömt allt det jobbiga.

Några timmar varje vardag får han avlastning då Leah går på dagis. Under helgerna ställer ofta hans mamma upp.

– När jag lämnar Leah är hon snabb med att säga hejdå. Hon vill att jag ska gå så att hon får vara själv med farmor. Och farmor har sagt att hon skulle kunna dö för Leah, så den relationen är på topp.

Det var över ett år sedan Momo pratade med dotterns mamma i telefon. Ännu har hon inte varit och hälsat på.

– Jag känner ingenting för henne längre. Mitt hat har försvunnit. Det har gått så lång tid nu att jag inte har lust att lägga ned fler tankar på henne. Det kommer ju komma en dag när Leah undrar var hennes mamma är. Just nu vet jag inte vad jag säger då. Jag kanske drar en vit lögn och väntar med sanningen tills hon blivit lite större och kan förstå.

Momo och Leah tar en dag i taget. Han har insett att planering inte alltid är så enkelt med en tvååring i livet. Men några framtidsplaner har han skaffat sig.

– Jag vill ha fler barn som det känns nu. Skulle vilja träffa någon, skaffa hus och bilda familj.

Under det senaste året har han hunnit träffa några kvinnor. Men än så länge har inget av mötena lett till någon djupare relation.

– Jag är öppen från början med att jag har Leah.

En del tjejer har tyckt att det är spännande, men sen förvinner de när de ser hur det är att ha barn. Det gör det hela svårare, men jag skulle aldrig ljuga om henne.

Relationen till dottern är oförändrad. Henne skulle han aldrig kunna lämna ifrån sig.

– Hade inte hon kommit in i mitt liv så vet jag inte var jag hade varit i dag. Jag levde på min mamma och hade en del kriminalitet i bagaget. Leah fick mig att inte lockas av tanken på snabba pengar. När jag räddade henne, så räddade hon mig.

 

Fotnot: Leahs mamma vill inte medverka direkt i artikeln men säger att hon att hon tänker på sin dotter varje dag. Hon ångrar inte att hon lät pappan ta hand om barnet, då det var det bästa för dottern just då. Hon tror fortfarande att hon inte skulle ha klarat att ta hand om henne.



Peace Out